Under Främlingslegionens fana
under förra seklets första hälft

En essä om legionärsberättelser

Lockelser eller varningar?

Jacqueline Vennström
Berättelser och berättande
Linköpings universitet ht 2010

Helt under isen och suicidal bestämde sig Erwin Carlé 1905 för att, som en sista utväg, ta värvning i Franska Främlingslegionen och därmed få uppleva sitt livs äventyr.¹

Gösta Valdemar Jönsson klev 1929 med två, som honom, friställda svenska underbefäl på färjan i Trelleborg. Deras mål var värvningskontoret i Lille, Frankrike. Undan arbetslöshetens stundande misär valde de att fortsätta sin profession, den militära, i Främlingslegionen.²

Harry Forsberg drack 1936 två glas konjak på kaféet Black House vid Rue de Rèpublique i Marseille och efteråt på promenad tillbaka mot hamnen, han var en ung svensk sjöman på 19 år, blev han i en gränd rejält sjuk av konjaken, i vilken han beskriver det måste funnits starka droppar.
Han fälldes strax av ett batongslag bakifrån. Han vaknade bland soporna i gränden nästa morgon och upptäckte att de elvatusen francs han hade, och det mesta annat också för den delen som till exempel sina skor, jacka och mössa, var väck.

Hans franska var väldigt bristfällig och han kände ingen han kunde kontakta. Hos svenska konsulatet blev han väldigt dåligt bemött och uppmanad att återkomma på eftermiddagen. Konsuln hade träffat honom tidigare och visste att Harry gick i god för mycket mer än han nu såg ut. De skällde på varandra angående om ett par skor skulle vara billigare eller ej på eftermiddagen och Harry fick gå därifrån i strumplästen. Han kände av förklarliga skäl inte för att återkomma, utan vandrade planlöst omkring i Marseilles gränder och på kvällen stötte han ihop med en man från Tyskland, Wilhelm Wattman, vilken han varit tillsammans med på en fransk ångare, till sjöss. Wattman förklarade att köpa skor, det behövde Harry inte göra. Han erbjöds helt enkelt att följa med för att ta värvning i Franska Främlingslegionen nästa dag, ett erbjudande som följdes med orden:

”Det blir annat än att trampa däck år efter år”.

Efter ett långt övervägande och en livlig diskussion över en hel del vin (Harry hade inga romantiska griller, som han beskriver det i sin självbiografi, om Främlingslegionen) bestämde han sig. Vinets påverkan i sammanhanget sticker han inte under stol med, men han reflekterade över sitt liv, som så många före och efter honom, och kom fram till att han ingenting hade att förlora, förutom de få plagg han bar och sjömanslivet var honom passé. Även han skulle bli legionär.³

Denna essä tittar på tre självbiografier av män som levt under devisen ”Marschera eller dö!” i flera år, och de gjorde det i Saharas öken och Atlasbergens höjder på grund av desperata beslut. Huruvida det är friskt eller ej att enrollera sig i denna så mytomspunna legion som faktiskt till och med fått smeknamnet ”De fördömdas Legion”⁴
låter jag vara osagt, och hoppas eventuella legionärer skrockar härvid.

Frågeställningen är om syftet med berättelsen står i paritet med resultatet, kontra det upplevda samförstånd som upplevs av flertalet läsare av vilka många, om inte alla, inspirerades av ryktet och berättelser som dessa och bidrog till att Legionen till exempel 1933 inkluderade över trettiotretusen man⁵. Idag består FFL som elitarmé av 7699 man från etthundratrettiosex länder⁶  och de anmäler sig frivilligt i en aldrig sinande ström för att underteckna det legendariska kontraktet på fem års tjänst.

Legionärskandidater var då, under förra seklets första hälft, i de allra flesta fall som sagt desperata unga män och så även dessa tre, i olika grad. Deras berättelser handlar om deras försök att lösa problem och/eller fly dem. Erwin Carlé förklarar i sin bok ”I FranskaFrämlingslegionen”, som han skrev under pseudonymen Erwin Rosen, vad som hände då han var beredd att ta sitt liv på grund av krossat hjärta med flera bedrövelser som han ansåg bränt alla broar i livet:

”Då svallade i en förtvivlad stund äventyrsblodet upp i honom, längtan efter det vildaste liv, som gavs – i vilket han kunde finna glömska. Han lät värva sig i den Franska Främlingslegionen.”

Detta är ur ett förord, ett brev typ, där han skriver om sig själv i tredje person. Där står även att för honom föreföll hans tjänstetid uppgått i femhundra år. Resten av boken är, liksom de andra männens, i första person. Han skriver om hur han själv begrundade sitt öde strax efter sin ankomst till fortet Saint-Jean i Marseille, dit, som han skriver, kolonialarméns rekryter ständigt anlände, och den port fortet var för dem ut till Afrika, kinesiska Tonkin eller Madagaskar. Han berättar att det var för de flesta porten till ett fruktansvärt liv och en namnlös grav i öknen, även om den för många var porten till hederslegionen. Han frågar sig i texten vilken väg han skulle komma att gå:

”Ut i fördärvet…”⁷

Han beskriver negativt med sina lärda ordalag osande Legionens historia och vad han anser om den på tio sidor som han avslutar med sin slutsats att det handlar om fem års arbete för att sedan kastas ut på gatan hjälplös och att det är Frankrikes belöning. Vad som enligt honom återstår den forne legionären är ett nytt kontrakt vilket många snart kommer tillbaka för. Ändå framstår hans historia som romantisk tills den slutligen förlorardenna kraft.

De romantiska griller Harry Forsberg nämner har än fler män dragits med än Främlingslegionen någonsin kommer att få se, eftersom det handlar om (vad vi som tror oss vara insatta kallar) det ultimata äventyret, ett äventyr där livet står på spel på allvar, och det faktiskt är få av dessa män som kandiderar. Äventyret, ja öknen i första hand för mig, lockar trots att man försöker ha en realistisk uppfattning om de fem år kontraktet gäller – med strid på liv och död, om du överlever vägen dit. När jag själv var kandidat var jag tjugosju år gammal, det var nittonhundranittioett i januari och FFL var (och är) en modern elitarmé. Bara ett fåtal av kandidaterna enrolleras. Många av dessa har hört romantiska, spännande historier och/eller har läst böcker som de jag läst och känner till FFL:s rykten.

Att trollbunden vandra med i böckerna genom umbäranden stegrar bara viljan till att ”dra ner” för att enrolleras och det är inte helt fel att dra paralleller med funktionen självbiografin har i Tibet där många som följer Buddhas lära håller skrifterna väldigt högt, ja bokstavligen då de med boken mot pannan uppfattar författarens positiva karma generera deras egen och helig kraft överförs⁸. Överdrift? Men många unga män som offrat livet för dynerna i Sahara genom tidernas lopp står i opposition till det, även om ingen håller en sådan bok mot pannan. Vårdar den väl möjligen. Karma/legionsromantiken. En romantik som trotsat bud om död och lidande i över
hundrasjuttio år.

Killar flyr land, yrke/karriär och familj för drömmen.

Jag sållades efter tre dagar ut tillsammans med en busslast unga män och fick skjuts till Marseilles järnvägsstation med ett tack, men nej tack. Vi höll inte måttet (av olika anledningar), vilket verkligen är högt ställt idag. Mitt mål i södra Frankrike var inte FFL, jag var på luffen och fick ett infall (även om jag förstås var i en romantisk virvel med Legionen, som oundvikligen drog mig dit) och satsade allt på ett kort. Man bör bygga upp sin fysik och kondition innan och hålla igen om sådant de inte kan finna officiella uppgifter på. De ger en inget andra försök. Jag lärde senare känna en man i min hemstad Ludvika som tjänstgjort femton år vid FFL under bland annat sextiotalet. Han blev kapten. Han sade till mig att jag haft tur som inte kom in.

Vad gäller konceptet marschera eller dö så beskriver de tre legionärerna sina marschkrav något olika. Idag marscherar de alltid med åttioåtta steg per minut⁹, men nittonhundrafem var de tvungna att klara av fem kilometer på en timme, ta fem minuters rast och iväg igen. Så höll det på tills minst fyra mil var avklarade per dag. Erwin Rosen beskriver en manöver på sextio mil på femton dagar genom Algeriet.¹⁰

Harrys beskrivningar är roligare, då han levde helt på sin sold och även var i strid under sin tid i FFL. Här ett citat angående hans marscherande:

 ”Vi kände oss som hårda män, när vi efter rekryttiden flyttades från Saida till Sidi-bel-Abbés, men i själva verket var vi naturligtvis mjuka som ost i jämförelse med de gamla legionärerna. 
Från Sidi-bel-Abbés skulle vi sändas som avlösning till ökenfortet Tendouf söder om Atlasbergen. Det var en vanlig marsch på ungefär åttahundra kilometer, som med vanlig marschtakt, ungefär fyrtio kilometer om dagen, beräknades ta ungefär en månad.”

Jag själv motionerar regelbundet och har sedan i somras ofta gått en mil på två och en halv timme, med viktmanschetter på fotlederna. Då jag under hösten läste Rosens bok gjorde beskrivningarna av marschtakten mig nyfiken så jag gjorde ett test nyligen (delvis i snömodd på dåligt plogade trottoarer) för att ta ner min tid till två timmar, med mina fem kilo på var fotled (vilket i stort sett inte syns). Jag visste att jag var tvungen att sänka tiden med ett visst antal minuter vid ett visst landmärke jag hade så det var bara att hålla ett riktigt högt tempo. Vid fem kilometer, min vändplats, hade jag sex minuter till godo. Då slog jag av på takten något på vägen hem och klockade två timmar en mil. Jag tog ingen rast. Jag klarade nästan G.V. Jönssons krav från senare år på sex kilometer per timme (en marschtakt jag då ännu inte läst om, med tio minuters rast, skriver han, annars  identiskt med Rosen…) och hemvägen kändes slapp, men de där första fem kilometrarna kastade nytt ljus över förhållandena de hade, och de har i dagens Legion inte slagit av på de fysiska prestationerna. Jag frågar mig om jag skulle ha överlevt det tidiga nittonhundratalets FFL. Det var den frågan som drev mig att klara tidmarginalen. Det står vem som helst fritt att prova själv. Sådana här insikter sporrar snarare än avskräcker legionärsämnen vilket kan förklara sammanhangen unga män tänker i då de diskuterar fysiska prestationer på forum som Facebook.¹¹ Som läsare av legionärsberättelser är det inte självklart att man uppfattar tempot, och värmen står det i stjärnorna att uppfatta om man inte besöker en öken (i tankarna i bastun:). Idag vet man att kraven är höga och man gör sig beredd att möta dem.

Berättelsers existens och villkor bygger på avsändare (författare, berättare) och mottagare (läsare). Andra läsare än de jag nämnt får möjligen andra slutsatser, antaganden och egna assosiationer då man med olika roller i relation till genus, klass, etnicitet och personlighet tar till sig berättelsen och skapar mening till en text och iscensätter dess möjliga betydelser. I den hermeneutiska tolkningsmodellen betonar man då att läsaren är tolkande subjekt. Varje läsare har sina egna unika erfarenheter och förväntningar av en text¹². Unika erfarenheter hittas hos minst lika många kategorier läsare som legionärer. Förväntningarna kan skiljer sig däremot mindre inför FFL.

Franska Främlingslegionen, Légion Étrangère, skapades 1831¹³ och har sedan dess tagit emot kandidater från hela världen. Till en början var FFL bland annat en fristad för grovt kriminella element vilka på flykt undan lagen fick en ”andra chans” i livet och en helt ny identitet. När kontrakttiden på fem år slutförts erhöll dessa män franskt medborgarskap, om så önskades. Ny identitet och medborgarskap erbjuds än idag, men graden av acceptans av kriminell belastning är kraftigt förändrad.

” En ny chans till ett nytt liv...

Vilket än ditt ursprung, din nationalitet, din religion är, vad du än har för diplom och utbildningsnivå, hur din familj eller yrkes-situation än är, ger Främlingslegionen dig en ny chans till ett nytt liv. 
Anslut dig till de 7699 legionärerna som kommer från 136 olika länder, varav Frankrike är ett, för att bygga upp en exceptionell framtid där “heder” och “trofasthet” är fundamentala värden.”¹⁴

Dagens elitarmé marscherar bland annat i Afrika, Sydamerika och Europa och devisen ”Marschera eller dö!” gäller ännu, bokstavligen. Alternativ? Man tog av soldaten vapnen i den tid de berättelser jag här behandlar skildrar, och lämnade honom om han inte orkade ta sig längre framåt. Vapnen fick inte hamna i fiendens händer. Där ville inte legionären heller hamna. Han marscherade tills han stupade, uppbärande av ofattbara kraftreserver.
Som anekdot vill jag nämna vad en ögonblicksbild av ett ökenlandskap i en musikvideo framkallade för tankar hos mig nyligen. Det var bild av en sänka i öknen med en sanddyn längre bort, men perspektivet var inte som jag föreställer mig vanligtvis med en horizont. Istället för att blicka ut långt över ett drömskt landskap var det som att stå liten vid foten av ett stort sandberg, där berättarna förklarat att varje steg för en både framåt och samtidigt en bit tillbaka i den mjuka sanden och Sahara sträcker sig upp till tvåhundrafemtio mil från söder till norr och femhundraåttio väst till öst. Ett par tankar slog mig då jag föreställde mig en rak linje framför mig där:

-Och det tar aldrig slut!
-Jo, varje dag.

Den andra tanken står för insikten att de maximalt (om inte något särskilt föreligger) marscherade upp till fyrtiofem mil om dagen, fem kilometer åt gången, med fem minuters rast under vilken de låg kastade till marken med ryggsäcken på för maximal vila.

Dessa förhållanden stegrat med arbetsvillkor vid byggande av vägar och fort och den låga lönen – 1936 en halv francs per dag, cirka fem öre som räckte till vin eller tobak men tyvärr inte till tändstickor till tobaken, ledde ofta till det legendariska ökenvansinnet med det klingande namnet ”cafard”. Helt plötsligt kunde en kamrat börja slå vilt omkring sig, eventuellt med bajonett, och gå bärsärkagång. Alla andra hade i dessa lägen inget annat val än att försöka övermanna honom - eventuellt skjuta honom - som sista utväg då denne blivit livsfarlig. Forsberg beskriver:

”En turkisk legionär sökte krypande på alla fyra hänga med i ledet. Fanjunkaren sökte dra upp honom på fötterna, men turken fortsatte att krypa och allt saktare, så att han var i vägen för de övriga. Till slut sträckte han ut sig i hela sin längd, hans sista krafter var tömda. Fanjunkaren borde naturligtvis ha tagit av sig mössan och ägnat den döende mannen en tyst sekund, men han var själv halvt vansinnig av trötthet och tyckte i hastigheten att turken illa lönade hans omsorger. Med ett vrål lyfte fanjunkaren gevärskolven och krossade turkens huvud.
Sekunden efter ekade ett skott i den heta dallrande luften. En legionär, antagligen en god vän till turken, hade fingrat på avtryckaren, och fanjunkaren sjönk med en rosslande suck tvärs över sin skyddsling. Vår kommendant, kapten Dubois, kom springande, följd av löjtnant Hennos. Marschkolonnen hade gjort halt utan att få order därom.
Det var mellan femtio och sextio grader varmt, ingen av oss var längre vid sunda vätskor. Vänner till de två döda stod färdiga till inbördeskrig, och striden skulle snart ha spritt sig till oss alla.
-Vad är meningen? Vad är meningen? ropade kapten Dubois, men ingen lystrade till hans röst.
Då vrålade en hes och grov röst ur ledet: - Cafard!!!
Den mannen räddade oss från att slå ihjäl varann. Legionärernas svettdrypande och ilsket grinande ansikten slappnade, de tittade på varann och nickade bekräftande. Just det ja, cafard!”

Sådana regelbrott kunde gå förbi ostraffat. Vanligtvis då legionären ansågs ansvarig för sina förseelser kunde hemska straff utmätas. Forsberg deserterade med en vän och marscherade rakt ut i öknen i sex dagar och var faktiskt bara fem kilometer från gränsen och friheten då de greps. Straffkommenderingen under en månad, dagligen, bestod av språngmarsch på en särskilt inrättad gård. Ränseln var fylld med trettio kilo sten och
remmarna var utbytta mot ståltråd. De sprang barfota, blödande. På återkommande order kastade de sig ned för att krypa bitvis på den vasskantiga makadamen Naturligtvis skar ståltråden in i köttet och fick flyttas succesivt på axlarna. Då de fick mat i skålar och gjorde sig beredda att äta beordrades de att kasta sig till marken, rulla hit och dit i tio minuter för att därefter få tillåtelse att äta. Maten var utspridd på marken. Då de önskades smaklig måltid bad Forsberg underofficeren dra åt helvete och fick springa ytterligare fem timmar. En månad pågick marschen. Inför krigsrätten sedan tillfrågades de om de ångrade deserteringen. Vännen Kalle stod tyst. Forsbergs uttryckte att han aldrig i livet ångrade sig. Han fick ett års straffkommendering i fortet Kaspat Tadla, vännen sex månader.

Denna bok läste jag första gången nittonhundraåttiosju eller –åtta och det var då jag på allvar började drömma om FFL trots detta och dessa följande ord:

” Till de svenska ungdomar som av en eller annan anledning fantiserar om att ta värvning i Franska Främlingslegionen skulle jag vilja ge rådet att slå de tankarna ur hågen. Varför ordna det för sig så att man under fem långa år blir fången i en många gånger outhärdlig tillvaro? För den som önskar uppleva något utom det vardagliga och den som önskar börja ett nytt liv i en annan miljö finns hela  världen att välja på. En sämre tillvaro än den som legionär kan knappast tänka sig.”

Tesen om intersubjektiv relation¹⁵ innebär att berättare och läsare tar varandras perspektiv för att förstå berättelsen. Att berättare och läsare tar varandras perspektiv i den meningen att de på motsvarande sätt kan betrakta och förstå en tecknares verk ritat ur ett visst perspektiv med linjer efter vissa fysiska lagar är syftad aspekt. Denna essä belyser det faktum att berättelser kan ha motsatt effekt än den avsedda, trots eller på grund av att intersubjektiv relation föreligger. Man har ett samförstånd som är en paradox till det syftade.

Att ta Forsbergs avrådande perspektiv så långt in i berättelsen stang, men jag hämtade mig. Man känner i berättelsen i övrigt den väldigt levande med inlevelse, för bägge parter, och med uppfattningen att berättaren har en glimt i ögat då han beskriver umbäranden. Man bortser snart från, och glömmer de där orden. Eventuellt spär de på det helvete man suktar. Det är den bästa boken jag läst (flera gånger) alla kategorier. Den rekommenderades av en vän när jag var i tjugoårsåldern som själv var väldigt på att dra ner och vi planerade att göra det. Han hindrades av sin tjej och även jag blev kvar.
Berättelser som:

”När man stack bajonetten i en sådan konservburk slog det upp en doft ur den som kunde göra en hyena salig, men inte gav oss aptit, fast våra legionärsnäsor var härdade mot fräna odörer. Köttet hade en stark kadaverlukt. Det påstods att dessa konservburkar varit med under Napoleons tåg över Alperna. Själv kommer jag från Norrland, surströmmingens land, men surströmming har en doft som en mild västanfläkt i jämförelse med vårt apkött (slang). Jag föredrog att äta bara den halvkokta potatisen, pepprad med fin flygsand, som de varma vindarna svepte in över lägret.”

borde kanske avskräcka en lyssnare, läsare. Jag är ett exempel på motsatsen, vilket därför beskrivs. Att fler människor drömmer om det bekräftar bland annat denna sida påFacebook, återigen, ”Vi som funderar på att gå med i Franska Främlingslegionen”, vilken inte kräver ett eget konto för att man som betraktare ska kunna ta del av informationen: http://www.facebook.com/group.php?gid=49888695148. Det står vem som helst med Facebookkonto fritt att delta i debatter med mera.

G.V. Jönsson erfor även han negativa strömningar på sin tid, i både verbala och mediala berättelser innan enrolleringen och tillsammans med sitt sällskap resonerade han mycket allvarligt över vad de stod i begrepp att göra. De hade hört många varningar och de hade läst flera verk om FFL som alla svartmålade den. De ställde sig frågan:

”Vad var sanning? Fem år skulle ge svar på den frågan.”¹⁶

Han fick vara med om strider i Sahara och en fjortondagars marsch över Atlasbergen, på tretusen meters höjd med snöstorm och vattnet fryst till is i fältflaskorna, vilket han målande beskriver i sin bok.

Idéologiska och politiska frågor och aspekten `aktiv i andras konflikt´ finns, ja. Berörds problem? Inte i egentlig mening. Då ställs frågan: Låta andra lösa någons konflikt? Frågan ligger inte där för en legionär. Han tar ett beslut och lever under galna förhållanden där ingen frågeställning i ärendet föreligger, ansvaret ligger då långt högre upp i beslutsstegen, även om han troligen helt anammar andan och går upp i rollen med hull och ja... om hans tillvaro och situation så tillåter.

FFL är ett äventyr för extremt tänkande individer och bör hållas härvid. Vill sedan de inte uppmuntra till rekryteringen av nya legionärer kanske de inte ska berätta sådana som historier nämnda.

Personligen har jag nått taket för vad jag kan göra, och jag har gjort en del, för ett slutföra det kontrakt jag skrev på nittonhundranittioett, ja, jag liftade till exempel ner igen till rekryteringskontoret i Aubagne utanför Marseille något år efter mitt försök enbart för att se om, och i förhoppningen att, de kommit på andra tankar, men nej.

Rosen avslutade sin bok med ett kapitel han namngav ”J’accuse” (Jag anklagar). Där behandlade han politiken i och om FFL i sin samtid och försökte dra ett strå, som han såg det, till dess upplösning. Ack så han bedrog sig. Trots sina oppositionella åsikter skrev han så att berättelsen uppfattas som romantisk. Han tröttnade dock på legionärslivet när guldmynten tog slut och han blev tvungen att göra sina sysslor själv, liksom de han ”avlönat” att göra jobb som att tvätta åt honom. Han fick ett brev från sin käresta som funnit honom, sedemera en rejäl summa pengar skickade sig från sin mor, med vilka han rymde. Han insåg dock att hans skildring inte skulle mottagas som en varning för rekrytämnen.

”Jag har icke fattat pennan för att varna dåraktiga ungdomar för 
främlingslegionen. Dåraktiga ungdomar låter ej varna sig.”

Dåraktigt eller inte, de orden får stå som hans. Själv behöver jag inte komma till någon insikt då möjligheten är mig förbi. Paradoxen att varningar och målande berättelser om skräckinjagande upplevelser utgör lockelser på män är likväl ett faktum.

Vad är då berättelser som dessa? Sigmund Freud lär ha ansett språket vara ”genomskinligt” och att man via orden hade den sociala verkligheten direkt tillgänglig.¹⁷ Men man ser ofta det man vill se. Ord kan vara glasklara, men ändå beslöjade. Detta förtydligas av språkfilosofen Ludwig Wittgenstein med flera då de lyfte fram att hur vi använder språket påverkar hur vi skapar vissa av den sociala verklighetens delar som är av intresse för forskare. Evolutionen har i berättelsen givit oss ett revolutionärt inslag då den inuti vår befintliga fysiska verklighet skapar en värld vi upplever som verklig. Vi existerar i bägge världarna samtidigt och Paul Ricoeurs, en fransk filosof, beskrivning av detta fenomen som vår ”semantiska uppfinning” förtydligade den som något med vilken vi kunde skapa en helhet av handlingar i historisk tid. Att genom berättandet framställa skeendet i första persons perspektiv får lyssnaren, läsaren, en föreställning av att se samma värld i exakt samma förlopp och ögonblick som berättaren. Tillsammans genomgår de samma dramatiska ”erfarenheter” upplevelser i tid och rum. Berättaren via minnen av verkliga händelser, mottagaren via skapandet av samma värld kontinuerligt under berättelsens gång. I text oberoende av berättarens fysiska närvaro. Att analysera berättelser och berättande genom narrativt inriktad metodologi fokuserar på dess struktur och funktion vilket inte andra metoder som inriktar sig på materialkategorisering gör, av vilka ”grounded theory” är en. Uppbyggnaden och det sociala samspelet är den narrativt inriktade analysen intresserad av, vilket till skillnad från ”grounded theory” betonar processer istället för indelning i kategorier. ¹⁸

Legionsromantiken är en legendarisk, mytomspunnen berättelse i sig. Lockelserna i dess berättelse är paradoxen att i Legionen kan Du bli man, tvingas in i Ditt rätta element och klara av vad som helst, under vilka förhållanden på jorden som helst, med risk för otroliga disciplinstraff (även de legendariska och värda drömmen) för minsta regelbrott. Få en ny identitet och medborgarskap i Frankrike. Alltigenom kommunicerande på det romantiska språket legionärsfranska, franskan i sin maskulina form och full med slang, uttryckt i rutna order som kräver omedelbar handling under trikoloren. Det är vad drömmen består av…

¹Rosen Erwin I Franska Främlingslegionen Stockholm 1915
²Jönsson G.V. Fem års tjänst I Franska Främlingslegionen Hässleholm 1959
³Forsberg Harry Jag var främlingslegionär Stockholm 1959
⁴Bennett J. Doty The Legion of the Damned. Tv4 sände också dokumentären “De fördömdas Legion” 1992.
⁵Porch Douglas The French Foreign Legion USA 1991
⁶http://www.legion-recrute.com/se/
⁷Rosen Erwin I Franska Främlingslegionen Stockholm 1915
⁸Johansson Anna Narrativ teori och metod 2005 Lund
⁹ http://french-foreign-legion.com/french_foreign_legion_uniform.html
¹⁰Rosen Erwin I Franska Främlingslegionen, Stockholm 1915
¹¹http://www.facebook.com/group.php?gid=49888695148
¹²Johansson Anna Narrativ teori och metod 2005 Lund
¹³Jordan D The History of the French Foreign Legion Singapore 2005
¹⁴http://www.legion-recrute.com/se/
¹⁵Hydén Lars-Christer Vad är en berättelse LiU 2007
¹⁶Jönsson G.V. Fem års tjänst I Franska Främlingslegionen Hässleholm 1959
¹⁷Hydén Lars-Christer Vad är en berättelse LiU 2007
¹⁸Hydén Lars-Christer Vad är en berättelse LiU 2007

Källförteckning:

Internet:
http://french-foreign-legion.com/french_foreign_legion_uniform.html
http://www.facebook.com/group.php?gid=49888695148
http://www.legion-recrute.com/se/

Böcker:
Bennett J. Doty The Legion of the Damned 1928
Forsberg Harry Jag var främlingslegionär Folket i Bilds Förlag Stockholm 1953
Hydén Lars-Christer Vad är en berättelse LiU 2007
Johansson Anna Narrativ teori och metod Studentlitteratur Lund 2005
Jordan D The History of the French Foreign Legion Amber Books Singapore 2005
Jönsson G.V. Fem års tjänst I Franska Främlingslegionen AM-tryck Hässleholm 1959
Rosen Erwin I Franska Främlingslegionen Ardor Stockholm 1915

Andra källor:
Mailsvar TV4: ”Det är riktigt, 1992 visade vi en dokumentär med denna titel.
”Legion of the damned” hette den i original.”

 

Svenskar-Utland-Utland2-Mer-Artiklar-Historik-Fiktion+Film-Tidskrifter-Kuriosa-Bibliografier-Bibliografier2-E-post/Gästbok