Manlighet och omanlighet bland svenska främlingslegionärer

ca 1910-1940

Av Tomas Nilson, Göteborgs universitet.

Demoraliserade – förråade – förlorade. Så beskriver den tyske legionären Erwin Rosen den utvecklingslinje som stod till buds för unga legionärer som råkar ut för den beryktade "Legionslasten"1.
Enligt Rosen låg dess slagskugga för evigt över legionskasernerna:    

Man hade måst vara blind för att ej se de besynnerliga gesterna, det tvetydiga leendet, legionsleendet; man hade måst vara döv för att ej höra saker, som ej kunde missförstås.

Vad Rosen ovan talar om är naturligtvis homosexualitet.2
Orsaken till att denna last syntes evig, säger Rosen, var den grupp äldre legionärer med lång tjänstgöringstid, för vilka en dylik livsstil hade blivit något alldeles självklart. Dessa värvar "…nya anhängare, som så småningom sjunka ned till deras nivå." Då de senare i sin tur inleder homosexuella relationer med nyanlända legionärer uppstår således ett evigt kretslopp. Hur det är praktiskt möjligt att knyta sådana vänskapsband är enligt Rosen inte svårt att förstå. De unga legionärsrekryterna känner sig vilsna och hjälplösa - de kan inte alla rutiner och handgrepp och lever därför i ständig skräck för att bestraffas. Då uppenbarar sig den gamle legionären som en räddare i nöden; han tar dem under sina vingar och ger dem oräkneliga råd om hur de kan underlätta den dagliga tjänsten. På så sätt uppstår en beundran och tacksamhet gentemot den äldre legionären, en känsla av att inte kunna klara legionslivet utan honom och hans vänskap.3

I Rosens skildring delas de homosexuella legionärerna in i två kategorier - de unga som blir förförda och de gamla som förför. De äldre legionärerna beskrivs som slugt kalkylerande varelser, alltid med en baktanke med sitt handlande, och totalt skrupelfria i sina försök att dra ned unga rekryter till samma låga nivå som de själva. De unga som förförs beskrivs i sin tur som karaktärssvaga och lättsinniga, och har på grund av dessa moraliska brister hamnat på sned i livet. På sikt förvandlas därför den förförde med obönhörlig logik, till en "rå, brutal, sniken människa, som medvetet prostituerar sig…"4

Homosexualitet, som Rosen beskriver den, kan alltså liknas vid en process. De förskräckliga och omänskliga förhållandena i legionen skapar en nedbrytande anda, som förleder personer med svag eller defekt moral att ingå homosexuella förbindelser; avsikten är att vinna materiella fördelar och en förbättrad ställning. Det senare är det som Rosen liknar vid prostitution. Även om Rosen implicit fördömer homosexualitet som naturvidrig - den placeras på en lägre moralisk nivå - tycks han inte se den som biologiskt betingad utan mer som en produkt av miljön. På så sätt blir homosexualitet ytterst en fråga om karaktär.

Rosens bok, som publicerades i Sverige mitt under brinnande världskrig år 1916, är en mycket frän kritik av dåtidens omänskliga förhållanden i legionen. I boken ges stort utrymme åt att analysera de konsekvenser soldaternas levnadsvillkor gav upphov till. Skildringen av de homosexuella relationerna skall ses i detta ljus. Jag undersöker hur motsvarande sexuella relationer har beskrivits i ett antal biografier skrivna av svenska legionärer.

Homosexualitet - strategi eller läggning?

Forskningen har visat att soldatprostitution har gamla anor. I Europa och i USA var det vanligt att soldater - både värvade och värnpliktiga - sålde sexuella tjänster. Anledningen var att dessa behövde dryga ut den magra solden, främst för att få möjlighet till ett bekvämare liv än vad kasernen kunde erbjuda, men även som ett sätt att träffa personer ur andra sociala miljöer än de brukliga. Soldaterna som bjöd ut sina tjänster behövde inte själva vara homosexuella, även om de också fanns, utan praktiken var nästan uteslutande av ekonomisk art. Den egna maskuliniteten uppfattades därför aldrig som hotad då det hela tiden fanns en klar distinktion mellan "riktiga män" och andra.5

I analogi med ovannämnda var att bli älskare åt en officer således ett sätt att få ett drägligare liv under sin tjänstgöring i legionen. Detta ämne, "varom volymer skulle kunna skrivas", som svensken Widar Swahn uttrycker det i sin skildring av förhållanden i början av 1920-talet, väckte starka känslor. Enligt Swahn kunde vissa få det riktigt bra som officersälskare.

1 Erwin Rosen. I franska främlingslegionen. Minnen och intryck, Stockholm 1916, s 233. Rosen hade varit legionär i början av 1900-talet.
2 Det är intressant att varken i Rosens berättelse eller i någon av de andra skildringarsom denna artikel bygger på benämns de sexuella relationerna mellan män som homosexualitet, utan olika typer av omskrivningar görs. Det är jag som konsekventanvänder termen homosexualitet. Själva termen användes för första gången så sent som 1869, men blev inte en allmän benämning förrän under 1890-talet. Den homosexuelle blir då en egen kategori, som för tankarna till permanent avvikelse, psykisk sjukdom och sociala problem. För denna utveckling, se Elisabeth Badinter. XY. Om mannens identitet, Stockholm 1998, s 115 ff.
3 Rosen, aa, s 234 f, citat s 234.
4 Rosen, aa, s 234, 236.
5 För detta spännande ämne, se Dodo Parikas. Stockholms soldaters hemliga liv. Unga soldater och civila män, Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960, (red) Göran Söderström, Stockholm 1999, s. 522- 629.

Guldgossar kallade vi de stackare som inte kunde motstå frestelsen att på så vis vinna en lättnad i den tröstlösa tillvaron, och verkliga guldgossar voro de. Befriade från övningar och arbete, rikligt försedda med pengar förde de en tillvaro, som förmörkades endast av det hat och förakt varmed övriga legionärer bemötte dem.

De legionärer som pekades ut som "officersmätresser" hade dock en viss indirekt maktställning, som de utnyttjade för att ge igen på sina motståndare. Swahn nämner till och med att mordförsök på sådana guldgossar alls inte var ovanligt.6

Om man som Rosen ser orsakerna till de homosexuella relationerna i misären och de usla förhållandena är det tydligt att också Swahn menar att de sexuella förhållandena mellan män är mer strategi än läggning. Swahn använder ordet mätress, som kan tolkas som prostitution, d.v.s. någonting som främst rör pengar och inte sexuella känslor. Det är alltså inte den sexuella läggningen som ilskan riktas mot, utan mer det faktum att en sådan strategi tillgreps av vissa för att förbättra sin situation. I förlängningen är det förstås de förhållanden inom legionen som gör det möjligt att vinna fördelar på ett sådant sätt som kritiseras.

Finlandssvensken Bertil Kurten skildrar i sin berättelse också de många laster som förekom i legionen. Kurten var legionär åren 1922 till 1927, stationerad i Algeriet och Marocko. Främst av lasterna sätter Kurten otvetydigt dryckenskapen - många onödiga brott har begåtts under rusets inflytande, med alltid lika sorgliga och drakoniska konsekvenser för den enskilde legionären. Den andra lasten, som Kurten betecknar som "abnorm sedlig förvändhet", det vill säga homosexualitet, beskrivs också som mycket utbredd bland både officerare och soldater. Det som Kurten dock finner mest aktningsvärt är "…att detta sedliga förfall aldrig motarbetas på något sätt. Tvärtom hände det ofta, att unga vackra soldater därigenom erhöllo befodran och lättnad i legionärlivet." De flesta gångerna var det förmodligen utsikter till att kunna mildra det hårda arbetet som drev legionärerna "…till sådana vedervärdigheter" menar Kurten, men även chansen att dryga ut den futtiga legionärslönen var en viktig orsak. Kurtens kritik liknar delvis Swahns, och den som Rosen tidigast gett uttryck för: en medveten strategi att "prostituera" sig för att vinna fördelar. Skillnaden är att Kurten är betydligt skarpare i sitt avståndstagande mot homosexualitet.7

Kurten menar att homosexualitet möjligtvis kan förstås - som ett sätt att få olika typer av privilegier och som ett sätt att nå upp till en skälig inkomst - "…men aldrig försvaras."8

Homosexualitet som det feminina

Den svenska legionären Torsten Nilsson berör också homosexualiteten i legionen. Han beskriver förhållandena under första hälften av 1910-talet. Han återger en rad berättelser han hört från andra legionärer, bland annat sådana som rör förhållanden i Tonkin i dåvarande Franska Indokina. Där kunde den ditkommenderade legionären köpa sig en inhemsk hustru, som blev hans egendom så länge han var stationerad där. Nilssons sagesman berättar att det funnits legionärer med veritabla harem av fruar. Men där florerar även:

… ett hemskt intimt förhållande mellan många legionärer och de infödda anamitiska soldaterna, som äro små till växten som pojkar och hava något kvinnligt över sig. Här frodas denna homosexuella last i kolossal grad.9

Nilsson berör inte ämnet närmare än så i sin skildring.10

Citatet pekar på de anamitiska soldaternas kvinnlighet. Det finns alltså inga ansatser hos Nilsson att förknippa en stark maskulinitet med homosexualitet, snarare tvärtom - 1910- talets syn på homosexuella tycks snarare bestå av att identifiera dem som "icke-manliga" och feminina.11

De homosexuella kan uppfattas som representanter för den stereotyp, som den amerikanske historikern Georg L. Mosse, fritt översatt har kallat för "den andra". Denna "motbild" var en konstruktion om användes för att definiera, bespegla och slutligen bekräfta att den egna manligheten var den rätta. Mosse menar att "motbilden" var nödvändig för att fixera den moderna mansbild som alltsedan tidigt 1800-tal hade börjat framträda. Den manliga stereotypen byggde till stor del på sådana attribut som enligt dåtiden inte kunde förknippas med det kvinnliga, först och främst gällde det fysisk styrka.12

Ytterligare en svensk som tar upp temat homosexualitet och det feminina är Knut Häll, legionär under senare delen av 1930-talet. Han återger en episod som utspelade sig i Marocko år 1937. Häll hade blivit kommenderad till en enslig postering i de södra delarna av landet. När han fick reda på att en annan svensk också skulle ingå i styrkan, sökte han upp denne för att bekanta sig. Landsmannen hette Eriksson, och hade bara varit i legionen i fyra månader. Över en öl på marketenteriet frågade Häll nyfiket ut honom. Eriksson ville dock inte diskutera sig själv och sin historia, utan svarade undvikande på alla frågor. Till slut, skriver Häll:

… visste jag inte vad jag skulle tro om denna tjugoettåring med sitt nästan flickaktiga ansikte, den smärta kroppsbyggnaden och de melankoliska ögonen. Han hade överhuvudtaget ingenting som passade ihop med det yrke han nu, av någon för mig okänd anledning, råkat hamna i.13

Av en dansk kamrat fick Häll dagen efter reda på att Eriksson egentligen hette något annat, förmodligen hade han ett adligt namn. Eriksson hade i överförfriskat tillstånd låtit undslippa nsig att han av sin far hade utsetts som arvtagare till familjegodset. Under färden på de svindlande serpentinvägarna i Atlasbergen mot det isolerade ökenfortet Tindouf, där Hälls avdelning skulle avlösa postens besättning, fick Häll tillfälle att i smyg studera Eriksson. Återigen återkommer han till det kvinnliga hos Eriksson. Förvånad betraktade han dennes "…veka, nästan feminina drag, som påminde (…) om en ung flickas. En vacker ung svensk flicka som förklätt sig i legionens uniform." Enligt Häll hörde Eriksson inte alls hemma här - han var alltför "…olycklig, frånvarande och vek. Definitivt inte en man som passade in bland hårdföra soldater i la Légion Etrangère."14

Ett enformigt liv började på den isolerade posteringen. Häll och Eriksson samt två andra legionärer hade bildat en "nordisk klubb", som brukade mötas varje kväll efter tjänstens slut. En dag kom inte Eriksson till det dagliga mötet på fortets gård. Ingen visste var han höll hus. Detta upprepade sig ett flertal gånger. Till slut uppdagades att Eriksson hade inlett ett homosexuellt förhållande med den spanske korpralen Dacosta, en av de mest avskydda och hatade underbefälen. Häll och hans kamrater diskuterade hur de skulle kunna rädda Eriksson, dels ur Dacostas klor, men framför allt undan den behandling som övriga legionärer skulle bestå Eriksson med när det blev allmänt känt att han hade ett förhållande med en känd homosexuell. Bemötandet skulle bli extra hårt eftersom Dacosta tillhörde befälen. Häll fruktade att Erikssons veka natur inte skulle uthärda de ofrånkomliga trakasserierna.
Dacosta beskrivs av Häll som innerligt avskydd. Inte främst för sin homosexualitet - Dacosta var inte den förste homosexuelle i legionen - utan mer för sitt sadistiska sätt att föra befäl och hans medvetna försök att plåga legionärerna.15

En kväll en tid senare mötte Häll Dacosta på posteringens gård. Dacosta, som var berusad, stoppade Häll, och gav honom en blick - enligt Häll "…på ett sätt som han aldrig gjort tidigare". Dacosta slog sedan armen om midjan på Häll samtidigt som han kallade honom för "hübschen". Häll blev rasande över tillmälet och slog Dacosta till marken med ett slag mot huvudet. Anledningen till Hälls raseri var inte enbart Dacostas homosexuella affär med Eriksson utan mer att han hade blivit kallad "hübschen", ett tyskt låneord som inom legionen var en vanlig omskrivning på en "ung man lämplig för homosexuella närmanden."16

Hälls instinktiva reaktion - att slå ned Dacosta trots att våld mot en överordnad räknades som ett av de grövsta brotten och skulle ge Häll ett långt fängelsestraff, antingen att avtjänas i stenbrotten söder om Sahara eller i Franska Guyana - kan förmodligen tolkas på två sätt: (1) som ett tecken på Hälls starka känslor över att ha givits en invit, att ha blivit tagen för homosexuell, d.v.s. en person som enligt hans egen logik representerar det feminina och det omanliga; (2) som en reaktion på Dacostas förhållande med Eriksson, och då främst riktad mot Dacostas roll som förförare, och i förlängningen fördärvare. Här går att hitta paralleller till Rosens indelning.17

Om man tolkar Erikssons öde enligt Rosen, Swahn och Kurten är det fullt möjligt att han för att klara tjänsten lät sig "tas omhand" av en överordnad. Han framstår då som opportunistisk och omoralisk. Om man istället förklarar hans homosexuella förhållande med att han var en av naturen vek och feminin person, som inte passade för det hårda legionärlivet, kommer förklaringen istället att ligga på ett annat plan - Erikssons fysionomi och karaktärsdrag gör honom a priori till homosexuell. Det är så Häll förklarar Erikssons förhållande med den avskydde Dacosta. Någon annan rationell förklaring tycks inte förespegla Häll.

6 Widar Swahn. Marschera eller dö. En svensk i franska främlingslegionen, Stockholm 1946, s. 25.
7 Bertil Kurten. Fem år i främlingslegionen, Helsingfors 1928, s. 91-92. Kurten berättar om en legionär han kände, som en gång lockades att tillfredställa en officers “abnorma känslotillstånd.” Detta skedde mot legionärens vilja, och resulterade i att legionären i ett raseriutbrott dödade “sin onaturlige överman” med ett bajonetthugg. Mordet var enligt Kurten befogat - det är helt enkelt för många “…vidrigheter en legionär ofta blir tvungen att utföra.”
8 Kurten, aa, s. 91.
9 Torsten Nilsson. Främlingslegionär i tre och ett halvt år, Göteborg 1922, s. 104.
10 Hur förhållandena var i Nilssons närmaste omgivning vet vi ej. Det är dock troligt att han inte själv skulle ha diskuterat saken närmare eftersom svensk lag ända fram till år 1944 straffbelade alla former av homosexualitet. Det finns åtminstone på ytan ett avståndstagande hos Nilsson - han beskriver i citatet de homosexuella rela tionerna som hemska och som laster.
11 Amerikanen Steven Zeeland har i en intressant bok skildrat det rådande manlighetsidealet inom den amerikanska marinkåren under 1990-talet. Han finner att ”machomaskulinitet” och homosexuella möten inte alls ses som oförenliga, och inte heller att de marinkårister som har sådana typer av relationer uppfattas som mindre manliga. Steven Zeeland. The Masculine Marine. Homoeroticism in the U.S. Marine Corps, New York/London 1996.
12 Georg L. Mosse. Se hela kapitlet Introduction: the Masculine Stereotype (s. 3-16), The Image of Man. The Creation of Modern Masculinity, New York/Oxford 1996.

En skildring med homofobisk underton

En svensk med mycket bestämda åsikter om homosexualitet är G. V. Jönsson. Han hade tillsammans med två andra arbetslösa svenska underbefäl värvat sig i slutet av 1929. Jönsson berättar om en episod som utspelade sig under en av de många straffexpeditioner mot kabylstammar i södra Marocko som han under sin legionstid deltog i. I Jönssons avdelning fanns en polsk legionär. Denne, en veteran med tio års tjänst bakom sig, hade redan från början väckt Jönssons avsky, främst genom sin tjuvaktighet och sitt svåra alkoholmissbruk, men framför allt för det som Jönsson betraktade som ytterst perverst. Jönsson skriver:

Vid ett tillfälle i Ain-el-Hajdar gjorde han mig vissa förslag som så när hade kostat honom livet. Dylika individer borde ur samhällets synpunkt, för renlighetens bevarande utan misskund omhändertagas. Troligen skulle det inte heller blivit så mycket väsen av, om jag helt enkelt pryglat ihjäl svinet, vilket jag var på god väg att göra, innerligt hatad som han var av alla. Numera stadgar legionen stränga straff mot den sortens förbrytare, men förr i världen såg man nog ofta mellan fingrarna med individer av den kategorien.18

Jönssons aggressiva och rasande avståndstagande från den polska legionärens homosexualitet kan mycket väl tolkas som ren och skär homofobi. Homofobi beskrivs av forskningen på området som en väl integrerad del av en heterosexuell maskulinitet, där den har en viktig psykologisk funktion - att visa vem som inte är homosexuell, d.v.s. ställa upp kriterier för vad som räknas som heterosexuellt.19

Homosexualitet väcker hos homofoba män en osäkerhetskänsla som gör att de antingen agerar undvikande, aggressivt eller med öppet förakt. Den främsta rädslan hos homofoben är att uppfattas som passiv då det kan ge associationer till en traditionell bild av den homosexuelle som känslig och undergiven, karaktärsdrag som förknippas med svaghet.

13 Knut E. Häll. Soldaten som inte kunde dö. Svensk äventyrare i främlingslegionen, Lund 1987, s. 145.
14 Häll, aa, s. 146 f.
15 Häll, aa, s. 152 ff.
16 Häll, aa, s. 157 f.
17 Av texten framgår tydligt att Häll har en önskan om att ingripa och göra slut på Erikssons förhållande. På så sätt vill Häll rädda Eriksson från allt det obehagliga denne hamnat i. “På allt som (…) berörde korpral Dacosta och att “fästmö” och “svenska fnask” var tillmälen som nu ganska öppet användes inom fortet.” (Häll s. 163 f ).
18 G. V. Jönsson. Fem års tjänst i Franska Främlingslegionen, Hässleholm 1959, s. 107.

Hegemonisk maskulinitet

För att ytterligare fördjupa analysen av svenska legionärers syn på homosexualitet skall den australiensiske forskaren Robert Connells teorier om hegemonisk maskulinitet appliceras. Detta för att visa att olika attribut/strukturer sammanfaller för att ytterligare marginalisera/förringa den maskulinitet som de homosexuella legionärerna företrädde. Connell menar att en mängd olika typer av maskuliniteter alltid existerar samtidigt, och att de är ett resultat av samspelet mellan attribut som exempelvis klass, ras och kön. De olika maskuliniteterna kämpar konstant för att uppnå hegemoni. På så sätt uppstår en hierarki av över- och underordnade maskuliniteter. Vilken av dessa som uppnår en hegemonisk ställning växlar mellan olika kontexter och kulturer samt är föränderlig över tid.21

I de svenska legionärernas berättelser beskrivs homosexuella överlag negativt - de ses som både psykiskt avvikande, omoraliska och lastbara, tjuvaktiga, feminina och omanliga, och som allmänt osympatiska personer. Ett antal attribut vidhängs således de som definieras som homosexuella. Enligt Connell placeras homosexuella generellt längst ned i maskulinitetshierarkin. De görs till representanter för det som utdefinieras från en kulturs dominerande manlighetsideal. Homosexualitet utgör en underordnad kategori.22

Det negativa i att uppfattas som homosexuell förstärks alltså genom att andra egenskaper tillskrivs dessa legionärer. Jönsson beskriver exempelvis den polske legionären som
"…den borne ligisten, råhet och laster stodo skrivna i hans ansikte", medan Erikssons älskare Dacosta porträtteras som brutal, tyrannisk och opålitlig - man måste alltid "… vara på vakt mot eventuella tjyvknep när det gällde Dacosta", som Häll uttryckte det.23

En intressant iakttagelse är att båda de ovannämnda homosexuella legionärerna har en annan etnisk bakgrund än Jönsson och Häll; de är från Polen respektive Spanien. Möjligtvis kan fördomar mot nationaliteter som inte hör till ett skandinaviskt / västeuropeiskt område ytterligare förstärka deras negativa syn på dem? I så fall skulle även en "ogynnsam" etnicitet samverka för att underordna den homosexuelle. 24

Studien av manligt och omanligt i svenska främlingslegioners berättelser har visat att bilden är allt annat än endimensionell och att fler aspekter av hur en specifik legionsmanlighet konstrueras därför behöver undersökas.

19 Traditionellt har manlighet alltid definierats i motsats till något. Att vara man betyder alltså att inte vara kvinnlig; att inte vara homosexuell; att inte vara foglig, beroende och undergiven, och att inte ha sexuellt eller annat nära samröre med män.
20 Badinter, aa, s. 132 f.
21 Robert W. Connell. Masculinities, Cambridge/Oxford 1995, s. 76-81.
22 Connell, aa, s. 78 f.
23 Jönsson, aa, s. 107, Häll, aa, s. 158.
24 En given parallell är Edward Said’s orientalismtes. Said menar att västvärlden har kon struerat en negativ schablonbild av Orienten och dess invånare med avsikt att underordna och kontrollera. Möjligtvis fanns också liknande bilder av öst- och sydeuropéer hos de svenska legionärerna, vilket gjorde det lättare att överse med en homosexuell västeuropé. Se bara på Hälls våndor över landsmannen Erikssons homosexuella relation med Dacosta - Hälls vrede riktas ju enbart mot sydlänningen Dacosta.

*****************************************************************************************

Vision och verklighet: populärvetenskapliga föreläsningar hållna under Humanistdagarna den 9-10 oktober 2004 vid Göteborgs universitet

Förväntningar på äventyr, mystik och manliga dåd.

Om grusade förhoppningar bland svenska främlingslegionärer ca 1890–1960

Tomas Nilson, fil.dr i historia

År 1928 skrev den unge finlandssvensken Bertel Kurten dessa rader. De reflekterar en tidigare sinnesstämning hos honom:

Äventyr – se där allt vad jag åstundade! Jag hungrade efter krigiska bragder, efter vilda västerns romantiska äventyr, jag hungrade efter att få se nya länder och nya människor. Jag ville stiga ombord på första bästa skepp och segla åstad kanske till Västindien, kanske till Kina, kanske till Söderhavsöarna – där skulle jag måhända finna tillfredsställelse för min ungdomliga och oövervinnliga äventyrslystnad.

Med facit i hand klingar Kurtens ord ihåligt. Vi vet att Kurten aldrig kom till Västindien eller Söderhavsöarna, inte ens till Kina. Han fick iställetnöja sig med Nordafrika och ett femårigt kontrakt med Franska Främlingslegionen – ett äventyr som så när hade kostat honom livet, och ett som han bittert ångrade eftersom hans förväntningar så
markant krockade med den verklighet som Främlingslegionen utgjorde.
 Kurten, som var legionär i mitten på 1920-talet, är dock bara en i raden av svenskar som av någon anledning har valt att värva sig i Främlingslegionen. Han tillhör emellertid den minoritet av dessa som har satt sina upplevelser på pränt. Sammanlagd finns ungefär ett 25-tal dylika framställningar, som ungefärligen behandlar upplevelser i Legionen gjorda under tidsperioden ungefär 1890 till 1960. De håller varierande kvalitet, både ur en litterär synvinkel och ur strikt källmässigt hänseende.
 En läsning av berättelserna avslöjar vissa gemensamma  teman. Den frekvens med vilken de upprepas ger oss en förståelse av den vikt de tillmättes av de enskilda legionärerna. Det vanligast återkommande temat är utan tvekan varianter på det som Kurten upplevde – grusade förhoppningar och efterföljande ånger över att ha kastat bort fem år av sitt liv.
 Syftet med framställningen nedan är begränsad, nämligen att närmare undersöka det ovannämnda temat. Vi skall därför utifrån ett antal svenska främlingslegionärers berättelser beskriva och analysera (1) motiven för
värvningen, (2) de förväntningar på äventyr och spänning som legionärerna ger uttryck för samt (3) de personliga konsekvenserna av enrolleringen i legionen.

Motiven

De motiv som anges som skäl för att värva sig kan grovt delas upp i tre teman: bondfångeri, att söka äventyret samt att starta på nytt. Dessa tre teman glider dock ofta in i varandra, de överlappar och samverkar, och gör
det därför svårt att tydligt ange den enskildes motiv för sin värvning.
 Motiven kan även tolkas i de engelska termerna pull och push. När någon beslutar sig för att exempelvis företa en resa finns vanligtvis två orsaker till detta – någonting som drar och lockar (pull) eller någonting som stöter bort (push). Att olika pull- respektive pushfaktorer samverkar är mycket vanligt.

Bondfångeri

Ett tema som är tydligast i de tidigaste berättelserna har ett element av institutionaliserat bondfångeri i sig, det vill säga att under falska förespeglingar, och av speciella agenter, luras att värva sig i legionen.
 Torsten Nilsson berättar om hur det gick till när han enrollerade sig som legionär åren alldeles efter första världskrigets slut. Nilsson hade rest runt i Europa några månader med avsikt att praktiskt lära sig hotellyrket och utländska språk. Då han tillsammans med en tysk bekant satt på en restaurang i den franska staden Nancy tilltalades de av en ”äldre, välklädd herre”, som ihärdigt började diskutera de goda framtidsutsikter som ett kontrakt med Främlingslegionen skulle innebära. Nilssons kamrat varnade dock honom för mannens avsikter och identifierade honom som en så kallad ”slavjägare”, vars uppgift det var att förmå intet ont anande utlänningar att värva sig. Enligt kamraten var det förvånansvärt lätt hur en ”arbetslös utlänning – i synnerhet om han befinner sig utan existensmedel –faller offer för dessa samvetslösa skurkars locktoner”. Dessutom underlättades agenternas verksamhet av att när en ”utlänning söker arbete och intet sådant finns att få, han alltid blir tillrådd att gå till legionen. (…) Att avråda någon från ett sådant steg skulle aldrig falla någon fransman in”.
 Det var dock inte agenten som slutligen fick Nilsson och hans kamrat att låta värva sig. Istället var det franska gendarmer som lyckades övertala båda att ta värvning. Efter en natt i fängelse för lösdriveri var de redo att skriva på kontraktet. Beslutet underlättades av att reskassan vid det här laget var slut.
 Ett annat lämpligt offer för värvaragenterna var Widar Swahn. På våren 1921 befann han sig i Paris. Pengarna var tillfälligt slut. Trots det var läget inte förtvivlat – enligt Swahn själv handlade det bara om ”en smula otur”, vilken snart skulle vända bara han hittade ett arbete. Oaktat detta nappade han på propåer från en av de många värvare som tjänade pengar på att förmå utlänningar, främst de som hade det ekonomiskt kärvt, att enrollera sig i legionen. De framtidsutsikter som målades upp för Swahn innebar att de tre kontrakterade åren i Nordafrikas ”välsignade klimat” senare skulle leda till en säker och välavlönad civil befattning i Frankrike. En sådan framtid kunde inte Swahn tacka nej till. Eskorterad av den franske värvaren till legionens centrala värvningsbyrå i Paris vid Rue S:t Dominique skrevs kontraktet under och Swahn fick ut 10 francs och en militärbiljett till Marseille. En orsak till att de blå dunsterna gick hem så smärtfritt uppger Swahn själv var hans totala okunskap om legionen.
 Pushfaktorer – brist på pengar och arbetslöshet, indirekta hot om fängelse – tycks utgöra grunden för Nilssons beslut. Då det gäller Swahn syns däremot den avgörande faktorn vara av pullkaraktär – (falska) löften om ett gott liv i form av god betalning och goda framtidsutsikter var det som fick honom att skriva på kontraktet.

Att söka äventyret

Edvard Stjernström, legionär under 1890-talet, beskriver vilka motiv han hade för sin enrollering – han säger att ”otur och motgångar ingåfvo mig beslutet att i främmande land söka mig en existens”. Efter sex veckor i Paris utan att ha lyckats hitta anställning började reskassan att krympa oroväckande fort. Stjernström beslöt då att söka lyckan i Främlingslegionen. Hans beslut syns ha varit förvånansvärt rationellt. Å ena sidan fanns farhågor om att det som han läst om legionen skulle vara sant – att den till största delen skulle bestå av ”äfventyrare och förrymda brottslingar, vilka genom den strängaste disciplin måste hållas i styr”. Å andra sidan kunde Stjernström inte låta bli att lockas av ”det fria krigarlivet i Afrika”, över vilket det vilade ”ett visst romantiskt skimmer, som lockade min äfventyrslusta”.
 Detta är också sant om sjömannen Harry Forsbergs val. Efter ett krogbesök i Marseille 1936 blir han drogad och rånad – han mister både pengar och kläder och står helt barskrapad. När han sedan träffar en tysk som han en gång seglat ihop med låter han sig övertalas att också värva sig till legionen:

Jag var (…) led på sjömanslivet, det hade inte längre något nytt att erbjuda mig. Allt jag ägde nitton år efter födseln var byxor, skjorta och strumpor. Jag hade ingenting att förlora. Passade inte legionen kunde jag alltid rymma.

Att äventyr lockade var också en orsak till beslutet. Precis som i Stjernströms fall 40 år tidigare är Forsbergs klarsynthet vad gäller sitt beslut mycket tydlig:

Jag hade haft en kamrat till sjöss som varit legionär, och han hade berättat om sina erfarenheter. Därför hade jag inga romantiska griller om legionen. Men man kan inte förstå hur legionärslivet är förrän man själv upplevt det. Vi var unga och starka och vinet bidrog till att göra oss till sådana kraftkarlar att vi ansåg oss kunna klara vad som helst.

I Stjernströms och Forsbergs beslut att värva sig samverkar push- och pullfaktorer tydligt. Omständigheterna hade gjort att bägge, åtminstone tillfälligtvis, befann sig i ett kristillstånd och därför sökte förbättra den egna situationen – någonting fick dem att låta sig värvas. Samtidigt säger båda att legionen lockade – förväntningar på äventyr i främmande länder drog och influerade på beslutet.
 Den tidigare nämnda Bertel Kurten är en av få berättare där sökande efter äventyr och spänning framstår som enda skäl till enrolleringen i legionen. Efter att ha deltagit på den vita sidan i det finländska inbördeskriget och därefter tjänstgjort vid frikårerna i Ingermanland och i Karelen började den civila vardagen i Helsingfors att kännas mer och mer instängd och tråkig. När Kurten av en bekant, som senare visade sig vara värvaragent, får rådet att värva sig i den Franska Främlingslegionen ser Kurten genast detta som lösningen på sin tilltagande rastlöshet. Han beslutar att lyda sin bekants uppmaning. Efter en i sig äventyrlig färd som eldare på en lastångare anlände Kurten till den franska hamnstaden Rouen. Med hjälp av stadens gendarmer, som blev mycket tjänstvilliga när de fick reda på hans ärende (jämför vad Nilsson sade ovan), kom han via tåg till Paris och skrev där på kontraktet med legionen.   Kurtens beslut vägleddes hela tiden av pullmekanismer – det var äventyr och spänning han sökte, med en nästan desperat beslutsamhet kan tilläggas. Då hans besättningskamrater på ångaren fick reda på hans intentioner försökte de avråda honom men ingenting kunde få honom att ändra sina planer – ”mitt beslut skulle stå fast, hända vad som hända ville. Jag var beredd att gå mitt öde till mötes, vore jag också tvungen att se döden i vitögat”.

Att starta på nytt

Det kanske mest romantiska motivet till att värva sig i legionen innebar att komma bort från ett brustet hjärta, att glömma en sviken kärlek. Mindre glamoröst men inte desto mindre ett lika giltigt skäl var att gömma sig för hemlandets (polis)myndigheter. Men även mer jordnära motiv, som att undslippa arbetslöshet, passar in här.
 Curth Samuelssons motiv för att värva sig har till stor del att göra med kärlek – julen 1955 satt han på en bar i Paris och drack Pernod efter Pernod – ”jag drack för att döva mitt minne, för att glömma mitt vackra hem och den rara fästmö jag en gång hade haft”. Efter ett möte med en värvare beslutar sig Samuelsson för att det legionen kunde erbjuda var det bästa sättet att glömma.
 Ett närliggande skäl för sin enrollering anför Bengt Korch. När han i början av 1950-talet valde att värva sig i legionen var det främsta orsaken att han sökte få rätsida på sitt liv efter ett havererat äktenskap. Den före detta hustrun var kvar i USA tillsammans med deras gemensamma barn. Efter ett nattligt samtal med två tyska legionärer på en bar i Marseille, där öl efter öl konsumerades, blev Korch mer och mer övertygad att ”Främlingslegionen skulle betyda min nya start här i livet”.
 Gösta Jönsson tillhörde en grupp av tre svenska underbefäl, som 1929 värvade sig till legionen. Anledningen var hotande arbetslöshet. Konsekvenserna av 1925 års försvarsbeslut var ett stort antal indragna regementen – ”hellre än att vänta i arbetslöshetsköer och låta det lilla under militärtiden sparade kapitalet rinna bort, valde vi att fortsätta det yrke vi lärt oss, soldatens”.
 Jönssons och hans kamraters beslut var väl genomtänkt, och i stor mån rationellt med tanke på deras tidigare yrken. De kände väl till innehållet i kontraktet, inkluderat de usla lönevillkoren och möjligheterna att tjänstgöra i de ur medicinskt hänseende mindre hälsosamma besittningarna i Syrien och franska Indokina.
 Tydligt är att främst pushfaktorer inverkar i fallen ovan – önskan att starta på nytt, vare sig det gäller att komma bort från havererade kärleksrelationer eller hotande arbetslöshet hade ett avgörande inflytande på valet att värva sig.

Förväntningar

Förväntningarna på livet i legionen såsom de beskrivs i berättelserna, även om de är knapphändiga och till stor del måste sökas under textens yta, cirkulerade främst kring möjligheten att få uppleva den mystiska Orienten på nära håll eller chanser till att utföra krigiska/manliga dåd.
 Ett utmärkande drag i västerlandets beskrivning av Orienten – den konstruktion som Edward Said har benämnt orientalism – tar fasta på kvinnlig sexualitet. Den infödda kvinnan blir i européns ögon eftersträvans-värd, oåtkomlig som hon är, dold bakom den föreskrivna slöjan eller förpassad bakom stängda haremsdörrar, fiktiva eller riktiga.
 Fantasier om romantiska möten med ”svartögda arabtärnor” var alltså någonting som ingick i den rådande orientalismdiskursen. Även om inga direkta uttalanden i denna riktning finns i berättelserna, anas ändå ett stort intresse för de infödda kvinnorna man möter – de snabba ögonkast och de trevande försök till kontakt som görs, och som senare beskrivs, är helt enkelt uttryck för att legionärerna hade en sådan förtrogenhet med orientalismens olika delar att dylika förväntningar inte ens behövde artikuleras.
 Knut Häll var legionär på 1930-talet. Efter fyra dagars resa genom öknen närmar sig Häll och hans avdelning Marrakech. Häll beskriver scenen på ett sätt som tyder på mycket god kännedom om vad som kan (eller åtminstone bör) vänta när de anländer: ”plötsligt en oas som var så stor, så grön, så fantastisk att vi nog kände oss som upptäcktsresanden som helt apropå funnit ett paradisiskt eldorado bland öknens likformade sanddyner. Detta var något som tilltalade oss unga och oerfarna legionärer”.
 Krigiska äventyr med chans att utmärka sig som manlig, kan liksom de förväntningar förknippade med orientalism, ses som ingående i en tankefigur, vilken kretsade kring kriget som manlig verksamhet, och där ett distinkt krigarideal ingick. Att få pröva sin maskulinitet i den hypermanlig miljö som Främlingslegionen utgjorde, var ur ett sådant perspektiv något att sträva efter.
 Att ett sådant mål kunde nås via Främlingslegionen förutsattes helt enkelt – detta var ju en så grundläggande del av krigarlivet att det inte ens behövde uttalas. Symptomatiskt för detta är Sture Ronnös beskrivning av värvarbyrån i Paris. På väggarna satt affischer som propagerade för de olika truppslagen: flygvapnets pryddes av ett modernt flygplan, vars eleganta manövrer beundras av en djupt imponerad folkmassa; flottans affisch talade om att en energisk ung man kan nå långt; kolonialarméns porträtterade ”unga sprättigt klädda soldater med gossansikten” och budskap att värvningspremien var 6 000 francs för tre år. Främlingslegionens däremot, visade bara en bild av en legionär med den vita kepin och orden Légion Etrangère.
 I förhoppningar om äventyr, som flera av berättarna angav som skäl till att låta värva sig, ingick krigiska dåd som en viktig del – exempelvis det ”fria krigarlivet i Afrika” som Stjernström pratade om.

Den krassa verkligheten

De nyblivna legionärerna upptäckte snart att de förväntningar de hade haft på legionen inte alls uppfylldes – istället för att utmärka sig i heroiska strider med lokalbefolkningen användes de till stor del som dåligt betala slavarbetare, sysselsatta med att bygga vägar och att anlägga militärposteringar. Disciplinen var järnhård och straffen drakoniska, föraktet för den enskilda legionärens liv stort.
 Orienten visade sig heller inte uppfylla förväntningar på mystik och äventyr. Istället fann man hetta, smuts och en befolkning som hyste stort hat mot legionärerna. Nedan skall några exempel på möten med verkligheten ges. De är uppdelade i två avdelningar: mötet med legionen respektive mötet med Orienten.

Mötet med legionen

De outtalade förväntningarna på livet i legionen slogs snabbt i kras. Det går att se ett tydligt mönster i desillusionens framskridande. Det första temat är mötet med de andra legionärerna. Dessa beskrivs generellt i negativa ordalag: Stjernström omtalar dem som ”en trupp af det mest bizarra utseende”, och han kunde inte ”undertrycka en rysning när jag tänkte på att dessa män voro mina blifvande kamrater”. Även Swahn använder liknande orda lag – rummet var ”fullt med män av olika åldrar och raser. Det var svarta och gula, vita, röda och bruna, representanter för jordens raser, språk och nationer, de flesta synbarligen män ur samhällets allra understa skikt”. Så fortsätter skildringarna.
 Det andra temat som går stick i stäv med ett förväntat beteende är den stenhårda disciplin som användes. Fullkomligt drakoniska straff utdelades för småsaker. Edgar P Andersson, som blivit bestulen på en skjorta, dömdes för det till ett års straffarbete i legionens mest beryktade fängelse. För att undvika dylika bestraffningar utvecklades ett system som alla tycks ha accepterat – om man blivit bestulen stal man snabbt motsvarande sak från någon annan, som i sin tur tvingades att stjäla från en tredje. Så fortsatte det tills någon inte var tillräckligt snabb och ertappades. Effekten av ett sådant straffsystem var att ”fixaren” etablerades som dominerande typ, en person som inte skydde några medel för att undslippa bestraffning.
 Ett tredje tema utgörs av den omänskliga behandling som legionärerna utsattes för av befäl och underbefäl – ”vi behandlades formligen som kreatur och alla de som klagade blevo straffade” skriver Kurten. Ofta användes legionärerna som dåligt betald arbetskraft – de byggde vägar, drog telefonledningar och bröt sten. Detta skedde i ur och skur och uppskattades inte, främst av den anledningen att man ansåg sig vara värvad för att slåss, inte att utföra grovarbete.
 Tristessen var ytterligare en orsak till att tiden i Legionen inte blev som förväntat. Kommenderingar till ensliga posteringar var fruktade – de kunde i värsta fall leda till kollektiv ”cafard”, ökengalenskap. Forsberg berättar om en vistelse i Kaspat Tadla, som användes som förvaring för de som dömts till straffarbete: ”enformigheten (…) gick oss så på nerverna att vi fräste åt varann som arga kattor vid minsta anledning, och fanns det ingen anledning muckade vi gräl av bara ledsnad”.
 Detta sammantaget ledde ofrånkomligt till tankar på flykt. Flykttemat är konstant och fyller hela kapitel i berättelserna. Samtliga av berättarna (utom en) försökte någon gång att fly, många gjorde flera försök. Åtminstone Nilsson lyckades, därav den något ironiska titeln på hans skildring, Främlingslegionär i tre och ett halvt år.

Mötet med Orienten

Den ordinarie vägen till Nordafrika för legionärrekryterna gick med båt från Marseille till hamnstaden Oran i Algeriet. Det första som nämns om ankomsten till Nordafrika är klimatet som beskrivs målande av Sture Ronnö. Denne var tvungen att under den varmaste tiden på dagen marschera till förläggningen, vilken låg utanför staden – enligt Ronnö ”kostade (det) oss några liter svett att komma dit. Vi var klädda för Europas klimat och tycktes ha hamnat i en bastu. Luften var kvalmig och från den molnfria himlen strålade solen fräsande het. Svetten porlade om oss”.
 Själva Oran var den första nordafrikanska stad de nya legionärerna ankom till, och också första gången den verkliga Orienten kunde närmare skärskådas.
 Gösta Jönssons skildring av Oran/Orienten tar fasta på skillnaden mellan den välordnade europeiska staden och den del som beboddes av araberna. Den sistnämnda karaktäriserades av ett utbrett armod: av tiggare överallt, barn som lekte i rännstenen bland spyflugor och stinkande avfall. Denna kontrast förstummade Jönsson. Även Ronnö, som anlände ett par år senare än Jönsson, beskriver den arabiska stadsdelen som smutsig och illaluktande, gränderna var trånga och husen fallfärdiga.
 När sedan det omkringliggande landskapet textualiseras domineras det av iakttagelser av gradvis förvandling: en övergång från civilisation till vildmark. Så beskriver exempelvis Jönsson tågresan från Oran till legionens  huvudort, Sidi-bel-Abbes, som låg längre inåt landet. Jönsson uppfattar den som en gradvis rörelse från välskötta åkrar och trädgårdar till karg öken. Redan på 1890-talet hade Stjernström omtalat samma förvandling – han säger att under resan följer först ”vinfält på vinfält, omväxlande med en och annan olivlund, och till sist ila vi öfver en sandslätt, som aldrig tycktes vilja taga slut”.
 Det första mötet med Orientens innevånare beskrivs på många sätt – av Ronnö som företrädare för något trögrörligt, av Jönsson med medlidande över deras nöd, medan Kurten, Forsberg och Häll istället poängterar deras hat.
 Sture Ronnös kommentar angående sitt första möte med den arabiska befolkningen tar fasta på det till synes statiska hos dem – att kläderna som männen bar var desamma som på Mohammeds tid, liksom kvinnornas sed att dölja sig bakom slöjor var, uppfattas av Ronnö som en tidlös dimension av Orienten. Jönsson däremot tar fasta på befolkningens utsatthet – han såg ”människor fulla av smuts och klädda i trasor (…). Dessa stackars människor levde i ett namnlöst elände och i ett armod, som inte kan beskrivas”.
 När Kurten beskriver det första intrycket han fick av araberna i Oran lyfter han istället fram det hotfulla och skrämmande i Orienten – ”deras vassa blickar voro obehagliga och jag kände kalla kårar utefter ryggen, då en arab närmade sig”. Också Forsberg beskriver araber som hotfulla – dessutom åsåg hur han och hans kamrater gick i land i Oran ”betraktade oss med hatfulla blickar” skriver han. Även Häll omtalar den spänning som fanns mellan legionärerna och lokalbefolkningen i Marrakech på 1930-talet – han påpekar att araberna gärna såg ”de vita hundarna” döda, inkräktare som de var.
 Mötet med Orientens kvinnor kunde vara av många slag – i vissa fall stämmer förväntningarna med verkligheten, som den kurtis som Forsberg engagerade sig i med en infödd flicka. Efter en enveten uppvaktning lyckades han stämma möte med flickan: ”hon var den härligaste kvinna jag någonsin hållit i mina armar (…), och i handling lät hon mig förstå att hon var lika förtjust som jag”.
 Andra kvinnor Forsberg mötte hade ingen tanke på att inlåta sig i dylika affärer. I en episod berättar han om Sahara, en flicka som hade fallit i fångenskap efter strider mellan araber och främlingslegionen. Sahara var vacker och ”besvarade varenda ögonkast med strålande blickar ur sina svarta strålande ögon” även om ”hatet lurade” där. Hon arkebuserades senare för att ha mördat en legionär.

Avslutning

I de refererade skildringarna av upplevelser av soldatlivet i Franska Främlingslegionen finns tydliga motsättningar mellan förväntningarna på legionen och de faktiska erfarenheter som gjordes där. Det genomgående temat är ånger, vrede och förebråelse för att man kunde vara så dum att slösa bort fem år av sitt liv.

*****************************************************************************************

Presentation av föredrag:

Uti Cafardens röda dimma…

Våld och vanmakt bland skandinaviska främlingslegionärer ca 1930-55

Tomas Nilson

Historiska institutionen, Göteborgs universitet

I mitt föredrag kommer jag att diskutera beskrivningar av våld och vanmakt hos skandinaviska främlingslegionärer under perioden 1930 till 1955. Föredraget bygger på en läsning av ett antal biografier skrivna av skandinaviska män, där upplevelser från tiden i främlingslegionen beskrivs. Våld och känslor av vanmakt är dominerande teman i dessa skildringar. Det interna våldet – det som skedde mellan legionärerna själva – var en reaktion på legionens stränga disciplinkrav, de överordnades översitteri och brutalitet och den vanmakt detta födde. Våld i olika former tjänade då som säkerhetsventiler. Ofta skedde våldsutbrotten under rusets inverkan, och straffen blev hårda. De följder vanmakten fick legitimerades i uttrycket Cafard, vilket betyder ungefär galenskap, otillräknelighet orsakad av exempelvis extrem fysisk isolering och påföljande mental genomklappning. Om man som ursäkt för våld eller andra straffbelagda handlingar – framför allt olika former av bondpermiss och rymningsförsök – sade att de hade begåtts under ett anfall av Cafard, blev påföljderna genast mildare.

Svenskar-Utland-Utland2-Mer-Artiklar-Historik-Fiktion+Film-Tidskrifter-Kuriosa-Bibliografier-Bibliografier2-E-post/Gästbok